För sex år sedan beslutade Sveriges riksdag, med tre rösters övervikt, att den svenska värnplikten skulle vara vilande. Den borgerliga alliansregeringen propagerade starkt för att frångå värnpliktssystemet och hade som ett av sina huvudargument att försvaret hade tvingats ha två organisationer eftersom värnpliktiga inte kunde användas i fredsbevarande och fredsfrämjande insatser i utlandet. Och det var de internationella insatserna som stod i fokus i det insatsförsvar som skapats när man började frångå invasionsförsvaret 1996. Det skedde visserligen i bred enighet mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, men Moderaterna såg goda möjligheter, efter sitt maktövertagande 2006, att fortsätta skära i försvarsanslagen och istället fokusera det lilla som fanns kvar på internationellt deltagande i insatser i vår omvärld. Man använde Försvarsmakten som en kassako, från vilken man kunde mjölka pengar för att finansiera andra reformer och verksamheter. Redan året efter att den borgerliga regeringen tog över makten avgick den dåvarande försvarsministern i protest mot sina egna partikollegors sparbeting på Försvarsmakten. Försvarsanslaget sjönk från det redan låga 1,5 procent av BNP till 1,2.
När Sverigedemokraterna blev invalt i riksdagen 2010 valde vi i vår första budgetmotion att avsätta betydliga resurser för att stärka invasionsförsvaret. Vi skrev följande: ”Minskade försvarsanslag och en försämrad köpkraft i kombination med en ensidig inriktning mot ett renodlat insatsförsvar gör att den svenska försvarsförmågan på allvar kan ifrågasättas. För att garantera rikets säkerhet måste den svenska nedrustningspolitiken få ett slut”. Vidare kritiserade vi beslutet om att låta värnplikten vara vilande. Vi skrev: ”Värnplikten bidrar till att stärka landets totala försvarskapacitet och fyller därtill en viktigt fostrande och social funktion. Försvarsmakten skall bemannas av militär yrkespersonal, kontraktsanställda, civilanställda samt värnpliktiga. Värnpliktsutbildningen skall bestå av en kortare grundutbildning varpå en påbyggnadsutbildning genomförs för dem som avser att söka fast anställning, delta i utlandstjänst eller ansluta sig till de nationella skyddsstyrkorna”.
Vi var tidigt ute och varnade för att omvärldsläget snabbt kan förändras. Partiets försvarspolitiske talesperson, Mikael Jansson, stod i riksdagens talarstol den 14 december 2010 och sade: ”Hotbilder förändras snabbt i vår omvärld. Större förändringar är många gånger omöjliga att förutse. […] Vi anser dock att det måste finnas en grund, ett existensförsvar. Det ger beredskap för snabbt ändrade hotbilder. Om vi ska hävda vår existens mot hot och påtryckningar och om vårt självbestämmande står på spel, hinner vi med dagens svenska försvar ställa om försvaret till ett invasionsförsvar? […] Det är vår bestämda uppfattning att det svenska försvaret primärt ska ha inriktningen att försvara svenskt territorium. Det finns gamla kloka talesätt som fortfarande äger sin giltighet: Varje land har en armé, sin egen eller någon annans.”
Många av de övriga partierna, inklusive Moderaterna, såg däremot ingen aktuell hotbild mot Sverige och tycktes inte heller förstå att omvärldsläget snabbt kan komma att förändras. Man tycktes inte ha dragit någon lärdom av tiden före andra världskriget och 1925 års ödesdigra försvarsbeslut. Och trots att Ryssland 2008 i samband med Georgienkriget visat att man var beredd att med våld ändra gränser på vår egen kontinent uppvisade man inga som helst tecken på att förstå situationens allvar. Istället fortsatte man på den inslagna vägen med att prioritera utlandsinsatser och ett svenskt yrkesförsvar. Den moderate försvarsministern, Sten Tolgfors, uttryckte i samma riksdagsdebatt den 14 december 2010 sig följande: ”Försvarsmakten ska rekrytera ca 4 000 unga människor varje år till militär grundutbildning. Intresset är stort. Det var 6 700 sökande till de första 900 platserna, vilket också borgar för ett mycket gott urval.” Men ganska snart stod det klart att de många av de sökande till den militära grundutbildningen (GMU) inte höll måttet och Försvarsmakten fick problem med personalförsörjningen.
I flera år varnade vi sverigedemokrater för att vårt lands försvarsförmåga var satt ur spel på bekostnad av utlandsinsatser och dålig personalförsörjning samt att det säkerhetspolitiska läget snabbt skulle kunna försämras. Hela system inom Försvarsmakten var dessutom nedmonterade, vilket inte skulle lösas med en ”quick-fix” med tillsättning av personal.
I en SvD-intervju den 27 september 2012 varnade den avgående chefen för den militära underrättelsetjänsten, Stefan Kristiansson, för Rysslands upprustning. Kristiansson ansåg att upprustningen borde påverka nästa svenska försvarsbeslut 2015. Veckan därpå gav den borgerliga alliansregeringen med Moderaterna i spetsen en motsatt signal. Man meddelade att ekonomin för försvaret var given fram till 2019 och ÖB måste rätta sig efter det. Redan på våren hade ÖB varnat för landets dåliga försvarsförmåga då han svarat på en fråga från Krigsvetenskapsakademien om vi kan försvara oss. Han svarade: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.”
Den nya moderata försvarsministern, Karin Enström, som under året ersatt Sten Tolgfors svarade på ÖB:s enveckasförsvarsbegrepp. I en artikel i Dagens Nyheter den 9 januari 2013 sade hon: ”Det är rimligt om man jämför med hur hotbilden ser ut och hur det ser ut i våra grannländer, de har ungefär den typen av förmåga.”
I Försvarsberedningen 2013, som fått i uppdrag av regeringen att analysera viktigare förändringar i den internationella utvecklingen såväl globalt som för relevanta regioner och att redovisa sin bedömning av den säkerhetspolitiska utvecklingen och sammanhängande konsekvenser för svensk försvars- och säkerhetspolitik som skulle ligga till grund för nytt försvarspolitiskt inriktningsbeslut 2015, ville Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna få till skarpare formuleringar om Ryssland. Detta motsatte sig bland andra Moderaterna och försvarsberedningens moderata ordförande Cecilia Widegren sade i SVT:s Politik i fokus den 30 maj 2013 att ”det föreligger inget hot mot Sverige och vi ser heller inga avsikter till att något sådant ska utvecklas”. Moderaterna ville, tillsammans med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet tona ned hotet från Ryssland. Man lyfte fram argument som att Putin inte hade råd att genomföra sin storslagna upprustning eftersom Rysslands ekonomi står och faller med priset på gas och olja, korruptionen är utbredd och de sociala problemen är stora. Den moderata analysförmågan var alltså inte särskilt imponerande och fortsatte att hänga i.
Den moderata statsministern Fredrik Reinfeldt kallade försvaret för ett särintresse och så sent som i januari 2014 vid Folk & Försvars rikskonferens, mitt under de pågående protesterna vid Majdantorget i Kiev och efter att Ryssland genomfört sin största beredskapsövning på många år, talade försvarsminister Karin Enström om att ”den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen är mer stabil idag än för 10 år sedan” och att ”bedömningen att det är osannolikt med ett väpnat militärt angrepp mot Sverige under överskådlig tid är även fortsatt grunden för utformningen av försvaret”.
Inte förrän Ryssland den 28 februari 2014 skickade in sina trupper på Krim och ockuperade delar av en europeisk suverän stats territorium och den svenska säkerhetspolisen i april samma år varnade för att Ryssland bedrev förberedelser för krig eller hot om väpnat våld mot Sverige, vaknade Moderaterna tillsammans med flera av de övriga partierna. Då helt plötsligt hamnade det svenska invasionsförsvaret åter i fokus. Men nu började man också på allvar propagera för ett svenskt Nato-medlemskap. Flera års nedrustning fick inte bara följden av att man kunde använda pengar till allehanda skattelättnader, det fick också följden av att man kunde se rörelser i den svenska opinionen. Argument som att ”hotbilden har nu ökat och vi har ingen förmåga att försvara oss själva så nu måste vi gå med i Nato” hördes allt oftare. Inte sällan från moderat håll. Man kunde höra att allt fler resonerade på detta sätt.
Problemet är dock för det första att Sverige avsätter alldeles för lite resurser till försvaret för att ens kunna leva upp till de krav som ett medlemskap ställer. För det andra, och det kanske viktigaste, riskerar ett medlemskap att rubba den geopolitiska balansen och dra in Sverige i konflikter istället för att förhindra dem. Framförallt skulle ett Nato-medlemskap innebära att Sverige förkastar den av Karl XIV Johan införda grande strategy som framgångsrikt hållit oss utanför krig sedan 1814.
Det har nu blivit populärt, inte minst från Moderaterna, att vurma för försvaret i alla sammanhang och utmåla sig själva som försvarsvänner. Det är inte trovärdigt. Att man nu i grevens tid också inser problemen med personalförsörjningen i försvaret är förvisso bra, men inte heller det trovärdigt. Den moderata talespersonen i försvarspolitik, Hans Wallmark, säger till SvD den 28 september 2016 att ”det är ett annat läge nu än det var 2009, det är ett stadigt försämrat säkerhetsläge som har etablerat sig. Det viktigaste måste vara att det är verklighetens behov som styr. Det handlar om att stärka den svenska försvarsförmågan och då är personalförsörjningen en väsentlig del av det.” Det är förvisso bra att Moderaterna nu ändrat syn på värnpliktsystemet. Men återigen, hur trovärdigt är det att göra dessa lappkast inom försvars- och säkerhetspolitiken? Moderaterna har gång efter annan visat avsaknad av analysförmåga, vilket inte minst visar sig i den uppkommande Nato-debatten.
En ansvarsfull försvars- och säkerhetspolitik förutsätter att vi står utanför stormaktsallianser och har en egen försvarsmakt med ordentlig försvarsförmåga. Ett defensivt försvarsförbund med Finland skulle ge ett bra komplement till detta och skulle heller inte rubba den geopolitiska maktbalansen i vårt område. Men för att nå dit krävs ordentliga resurser till Försvarsmakten. Då räcker inte de anslag, som den senaste försvarsuppgörelsen innebär, på långa vägar. SD anslår betydligt mer till det svenska försvaret och har under lång tid tagit den säkerhetspolitiska situationen på allvar och varnat för snabba omställningar. Därför är också SD det mest trovärdiga partiet på det försvars- och säkerhetspolitiska området.
BJÖRN SÖDER (SD)
Ledamot i utrikesutskottet och säkerhetspolitisk talesperson
JEFF AHL (SD)
Ersättare i försvarsutskottet och i utrikesutskottet
(Foto till artikeln: Jimmy Croona/Försvarsmakten)
